Min kropp är trasig. Och jag hinner knappt rehabträna. Gnäll lagom tänker jag och kör fastän kroppen inte säger ok, och fastän tiden knappt räcker till. För jag ska visst flytta mitt upp i allt.
För två timmar sen tänkte jag att vad fasen, jag skiter i det. Om jag ändå inte kan göra det på toppen av min egen förmåga, varför göra det alls? Tjejklassikern alltså. Men just nu så tänker jag att h*vete. Är det nån gång du ska övervinna det du tror om dig själv så är det nu. För det går att köra. Kan tanterna så kan du.
Dagens: rehab knä/ben. Triceps och lite rygg.
Lördag och söndag: 1tim promenad i rask takt.
Jag tror ju att jag kan bestämma mig för att bli frisk, och så blir jag det. Får se hur det går. Har säkert gjort som vanligt och kört igång för tidigt. Återkommer!
